Opinionsblogg

Brist på drivkraft är det yttersta beviset för drivkraft

Jag är arbetslös. Det innebär att jag har spenderat mycket tid med att gå igenom olika arbetsannonser de senaste veckorna. Det som är mest spännande är vilka egenskaper som är eftertraktade.

“Vi söker dig som är självgående, utåtriktad, driven och engagerad.”

Detta gör mig lite brydd. Jag är nämligen inget av detta. Jag är oambitiös, oengagerad i det mesta, osocial och ointresserad. Folk ser ner på såna som jag. Man får utstå spott och spe för att man inte visar framfötterna och tar ett jobb på McDonalds så man kan micra på frysta hamburgepuckar för 90 kr i timmen. Om man inte vill jobba på en arbetsplats där kunderna behandlar en som en irakisk krigsfånge i Abu Ghraib, då är man inte en bra samhällsmedborgare. Då är man en bara en liten lort. Man har inget driv.

För driv är det vi vill se. Åh vad vi älskar folk med driv. “Min grannes barnbarn startade egen firma när hon bara var 18 år gammal, och nu driver hon ett företag med anställda och älskar det hon gör. Varför har inte du gjort något med ditt liv?” Brukar svara trött att jag har faktiskt 37,5 högskolepoäng, och över 500 twitterföljare. Däremot har jag inget driv. Vilket gör allt jag presterar oändligt mycket mer imponerande en nån bajsnödig kopia av Blondinbella ifrån Västerås. För hur svårt är det att jobba om man älskar sitt jobb?

När jag står och staplar burkar med fiskbullar i hummersås, eller kokar gröt i en kastrull från bronsåldern bara för att sedan se merparten av maten rinna ner för hakan på en tant som är så gammal att hon knappt vet att jag är där.
När jag förklarar för en man att hans biljettköp inte alls gick igenom och att han därför inte har fått biljetter till Bruce Springsteen, trots att han skriker sig högröd i ansiktet på andra sidan telefonluren, eller när jag förgäves försöker torka bort stelnat snor från en 4årings överläpp.*

Hur kan man ses som mer driven om man har tur nog att ens stora glädjeämne i livet också råkar stämma överens med vad som är eftertraktat på marknaden, än om man varje dag släpar sig till ett jobb man hatar och spenderar sina dagar med tom blick medan man är död på insidan. Det tycker i alla fall jag är betydligt mer imponerande.

 

Nej jag vill givetvis inte jobba alls, men av någon anledning så har vi bestämt att alla måste ha ett jobb. Det är bara så det är. På ett möte för länge sedan satt det några gubbar och diskuterade vad vi ska göra med vårt enda liv här på jorden. Ska vi ha så roligt som möjligt och må bra? Nej, vi ska jobba så klart. Vi skapar att samhälle som bygger på att man måste sälja merparten av sitt liv för att ha råd att ens överleva, det låter som en himla bra idé.
Jag vill hellre leva mitt liv genom att ha roligt. Spela tv-spel, äta glass, och skriva lite skämt då och då. Det är mina livsambitioner. Jag vill ha ett jobb, så jag kan tjäna pengar för att sedan kunna sluta jobba. Men det duger inte, för det är inget äkta ambitioner, inget driv.

Jag vill jobba trots att jag inte vill jobba, jag vill jobba för att slippa jobba. Jag kan göra allt det ni vill trots att jag inte vill. Om inte det är driv nog, då vet jag inte vad driv är.


*Alla jobbexempel i texten är fiktiva, jag har givetvis aldrig gjort något av det på riktigt

Kommentarer

#1 - Anonym

Du motsäger ju dig själv. Först skriver du att du inte vill arbeta på McDonalds och sedan i slutet skriver du att du kan arbeta med saker som du inte vill?
Jag tycker det är osmakligt att jämföra en arbetsplats som inte faller dig i smaken med Abu Ghraib. Det var ett avskyvärt fängelse.

Kommentera